Husen var mörka tomma, igenstängda och tillträde förbjuden.
Rummen var nog de mest tomma av allt.
De var svarta, gråa och väggar av sten som var kallt.
Ljuset fick dem att gå upp i lågor. Brändes ner med inga svar, bara tusentals frågor.

Jag kunde inte hjälpa att mina svar dog, jag där ensam med frågor stod.
Längtan av att de skulle besvara, vetan om att de frågor jag har måste jag bara bevara.

Jag stod ensam vid en port till någon av de portar som brunnit ner.
Jag ville knacka på, men jag vet att husen var döda och inget där inne jag ser.
Det var dags att låta frågorna dö ut, att  även frågor har ett slut.
Fast så fel av mig. för där stod nya hus, och nya frågor ställde sig.

Husen var ljusa, fulla och med glädje stod.
Öppna dörrar, fulla bord.
Frågor jag hade, blev besvarade, och livet blev ljusare klarare.
Här ville jag bo, här ville jag trivas. Fast alla frågor går ej att rivas.
Ibland hur hemskt det är, ville jag att de gammla husen stod här.
Jag ska lära mig att älska och bo, släpp taget om det som gör att du lever i oro.