Jag är trött och vill inte ha barn, jag citerar bara vicktoria silverstedt
Kvinnan är dum i huvudet. Vem skulle klara av dig som mamma, stackrs barn
Som måste leva med sen att hennes mamma hatar henne för att ha förstört hennes boobjob.
Hur ska människan tro att hon kan ha ett barn i sina armar med de där gegantiska sakerna.

Ja, ja min dag ärtråkig
ska plugga nu, sova lite och träna
får se om något annat poppar upp
Hejdå

Jaha, nu är klockan jätte tidigt! Sådär väldigt tidigt är det väl inte, men vakna tidigt för attt kunna plugga. Ni vet hur det är, man är så stressad just nu att det enda i huvudet är plugg,plugg,plugg och fysikens enegrilagar. Jag dör allmännt mycket inombords! Hur som helst vad kan man göra åt saken.

Ja, nu är allt jätte tråkigt, ska välja något och plugga först. Ska man ta den jätte roliga fysiken, eller vänta den äckligt spännade kemiuppgiften. Nej vet ni vad jag tar deb förbannade biologin, eller so:n fysiken kommer sen.

Nej,något roligt att läsa om är gospelkören idag. Vi har konsert, det blir skönt. Jag ska igentligen köra ensam idag aså solo, men jag vet ej om jag orkar för jag har jätte ont i min hals då tror jag inte att jag orkar. Fast det kommer bli jätte kul, jag älskar gospel. Ja ni, ni ska inte bli mer deppade av mitt inlägg nu för nu slutar jag skriva.

PS! kom och titta kl 19.00! Mariakyrkan.

Svettet rann, medans hennes hår flaxade åt alla håll. Hon såg alla kvinnor framför sig, de kvinnor som älskade sig själva, de kvinnor som visste vad de ville. De var hon som hade gjort dem starka, säkra fått deras självföroende att växa. Det var hon som hade öppnat den här studion för dem, bara för ett år sen var hon ensam och visste inte vem någon var i New york. Hon hade aldrig tur med kvinnor i hennes liv. Hennes mamma hade lämnat henne och hennes far, när hon bara var fem år gammal. Hon kommer forfarande ihåg de steg hennes mamma hade tagit ner för trappan, tittat in i hennes rum och viskat adjö, medans hon försökte tränga in tårarna, genom att låsas sova. Hon kommer ihåg hur hennes pappa låste in sig i sitt rum i flera dagar utan mat, och hur hon bankade på dörren och bad honom att bara öppna och ta den tarlik med mat hon fördärvat hade lagat åt honom. Sen hon var fem år gammal hade hon klarat sig själv, aldrig velat att någon ska göra något henne. Nu har hon gjort så ett trettital kvinnor hade blivit starka, med självförtroende. Hon hade tagit in föreldrarlösa tonåringar, som antigen hade blivit utslängda från sitt hem, eller rymt hemifrån. Hon hade tagit in ensamstående unga mödrar, gjort att de börjat lita på män, skaffat jobb åt dem. Tagit in kvinnor som blivit våldtagna och aldrig någonsin mer kunnat se en man i ögonen igen.Gjort att de kunde älska en man igen.

Hon var stark, och gav de kvinnorna en bit av hennes styrka. Hon hade också tagit in stripporoch gett dem bättre jobb. Hon visste att de var en av de mest förstörda kvinnorna och ville låta dem tro i sig själva. Ville låta dem veta att de klarar sig utan en mans bekräftelse att de är vackra. Hon tog emot alla kvinnor som hade förlorat en bit av sig själva.

Nu så stod hon där svettades, körde sitt morgonpass som vanligt. Hon såg ansikterna, hur de jobbade hur de slet, medans hon själv inte kände sig en gnutta trött. Hon var van nu med att träna varje morgon, hon var van vid att gå upp kl 6 varje morgon. Hon var van av att vakna mitt i natten för att trösta en stackars flickas ångest. Hon var van att klara allt det där själv. Hon kände sig lycklig, eller var det en lögn. Att intala sig själv att hon var lycklig för att klara av dagen som kom upp näst. Hon stod där nu, tog det sissta steget.
- Så det var allt för idag, alla kan ta en dusch nu, vi ses vid frukost, sa hon sakta

Hon gick bort från gräsmattan där de ny hade hafft jumpa. Hon hoppade in i duschen hon kände vatttnet mot hennes hår, hennes hud, hennes fötter. Hon kände hur hon bara kunde njuta i vattnet, bara kunde blunda och tänka sig bort. Hon var själv en tonåring, hon var fortfarnde inte helt fullt tillväxt. Hon var bara 18 år gammal, hon var 176 lång och visste att hon skulle växa mer. Hon hade hår som räkte ner till skuldebladen, det var ljustbrunt smått lockigt. På sommrarna brukade det bli rakt och nästan mörkblont. Hennes ögon var stora och hade ögonfransar som räkte till ögonbrynen. Hennes mun var fyllig, läpparna var sådär smått röda att man nästan trodde att hon alltid hade läppstift. Hon var smal, fast med kurver. Hon hade de där höfterna som en man bara så gärna ville greppa tag i, som hon ibland såg i spegeln och hatade medans hon visste att hon var vacker. Hennes mage var platt, hon hade en gång tänkt på att perca den för alla hade sagt att det skulle passa henne så bra. Sen kom hon på att naturlig skönhet var den genre som passade henne. Hon påstod inte att det inte var en slags naturlig sak, men för henne skulle det förstöra en bit. Hennes bröst var varken små eller stora. Eller var dem stora eller var dem små. Hon kunde inte riktigt bestämma sig. De kvinnor som hade varit homosexuella och bott där hos henne för ett tag, hade sagt att hennes bröst var perfecta en handfull hade de sagt.Hon visste att de skulle kännas bättre att höra från en man, även om den känslan stred mot hennes åsikter, att en kvinna kan klara sig sjäv utan en mans bekräftelse, men hon var fortfarande en kvinna som kunde ha känslor för män. Hennes styrka att säga emot sig själv, var den starkaste. Hon tänkte alltid med hjärnan och kunde tysta ner sitt hjärta när det sa åt henne. Hon hade lärt kvinnorna tänka med hjärnan, inte med hjärtat. Hon ansåg att hjärtat bara led till fel sak. Hon vet att en känsla inte alltid var den rätta. Hon lärde kvinnorna att se med nya ögon, att välja rätt väg. Att inte låta sig luras, och det var det man blev ibland om man bara tänkte med hjärtat. Man blev lurad,och de flesta kvinnorna som hade kommit hade blivit lurade, antingen av pojkvänner, fäder, män och kvinnor från olika jobb. De flesta gjorde bara det som kändes rätt, utan att tänka till, och det var det hon försökte lära kvinnorna. Det var det hon ville lära sig själv, hon hade marginalen men hon var fortfarnde ung,det visste hon. Hon fick bara inte visa det för de andra, hon skulle vara den starka, den största och den de kunde lita på. Hon kom ihåg hur en kvinna för några månader sen hade pratat med henne, hon hade kommit dit för hon hade blivit utslängd av hennes mamma och pappa för att hon var homo. Hon kom ihåg den dagen hon stod utanför hennes kontor. Hur hennes ögon var rädda, trötta och sjuka, hur hon försökte slippa berätta vad som var hennes problem. Hur hon sa att det var det som gjorde att hon visste att hon var homo, hon kunde inte prata med vackra kvinnor.
Hon kände sig smickrad och hedrad, men hon önskade inerst inne att det var en man som hade sagt det. Hon mindes hur hon bara ville föreställa sig en man säga det till henne. Då hon hade tagit en klunk vatten för att glömma vad hon hade tänkt, för att de stred mot hennes åsikter. Hon mindes då hur det vattnet hade åkt ner så sakta i strupen, och hur skönt det var när det träffade hennes mage. Lika skönt som vattnet mot hennes kind just nu.

Hon såg sig själv i spegeln, hennes hår var nästan så tjockt lagd mot hennes huvud att hon ville klippa av det. Hon såg sina handfulla bröst, de var ändå ganska stora, väldigt fasta. Hon såg sina höfter, de var inte stora helt okey. Hon sa det ennu en gång,"Jag är vacker". Hon trodde nästan på det till hundra procent, men hon var fortfarnde kvinna i naturen. Så några procent saknades. Hon tog på sig, torkade håret. Sprang ner för trappan, såg hur de andra tjejerna dukade fram frukosten. Endel satt bara och prata, endel hackade gurka, endel gjorde äggröra. Hon kände doften av nybakat bröd, hon kände hur hennes mage kurrade. Gick in i det stora köket med fyra långbord och två små runda bord, de brukade spela kort på. De blåa tapeterna hon och de första tjejerna hade hjälpt henne med att sätta upp.

- Är ni klara med frukosten? Det luktar underbart gott, sa hon glatt och titta på alla där inne. Alla svarde med ett leende.
- Jadå, snart är vi det, ska bara ta ut brödet, sa Monica som hade bott där i nästan tre månader nu. Hon hade redan skaffat sig ett jobb, de flesta tjejerna brukade bara stanna två veckor eller en månad, men Monica hävdade att hon inte kunde lämna mig ensam. Saken var den att hon var väldigt snål, och ville inte slösa sina pengar på en lägenhet. Det var ändå ett nöje att ha henne där, hon hjälpte till och gjorde allt mycket enklare för mig.
- Vem är det som har bakat idag då?, frågade jag glatt
- Det är jag, sa en tyst röst längst bort i hörnet. Det var Sofie.K hon var ny, hade kommit för några dagar sendan. Hon var en strippa, som hade rymt från hennes chef efter att hade försökt våldta henne, för att hon inte kunde komma en kväll. Hon var väldigt blyg för att vara en "underhållare" som jag kallade dem. De brukade oftast vara brutala, nästan lite bitchiga. Hon Sofie.K var tyst, hon var fakiskt väldigt liten, hon var 19, ett år äldre än mig, men hon var kort, smal, röttkorthår. Såg väldigt oskyldig ut. Det var nog därför hon tjänade in så mycket pengar, killar gillar oskyldiga flickor.
- Vad duktig du är, sa jag och log
- Tack, min pappa är bagare, sa hon tyst och titta till brödet i ungnen
- Oj, då! Vilken tur att du är här nu då, får vi smaka mästarbagare bröd nu då, sa jag och nicka till henne. Jag såg hur hon rodnade, alla bara skrattade och satte sig vid ett lång bord.
Det räckte med ett idag, vi brukade vara fler, men det var många som hade fått jobb och var tvungna att ge sig av tidigt på morgonen.

Frukosten var avklarad och hon gick upp till sitt kontor. Det stod på skylten på dörren A. Morrin A:t stod för Angelica.Angelica ville aldrig bli kallad Angelica och gick under namnet Angi. Angi, det kändes fritt, starkt och bra. Angi tog tag i några papper, satt och läste dem, hon såg lite på tv medans hon läste. Hon tyckte det var tråkigt att sitta och läsa, och räkna ut räkningar, hon var ju fortfarnde 18 år gammal. På teven var det Oprah, repris som vanligt. Det var inte intressant, så hon stängde av teven, la ifrån sig papprerna. Hon kom ihåg hur hon hade kommit till New york för ett och ett halvt år sen. Själv hade hon kommit hit, med hopp att hitta sin mamma. Hon hade sagt åt sin pappa att hon behövde det, behövde träffa henne, visa henne hur stor och bra hon hade blivit. Hade gått ur highschool ett år tidigare än sin ålders grupp,det visade bara att hon var smart. Hon hade sökt till flera college och kom in på alla, men valde att gåi new york. Hon gick berkeley college, det var ett college med fritänkade människor hon älskade att gå där, men det gjorde hon inte i början. Hon kände inga, och det började bli för dyrt för henne att bo på colleget. Angi jobbade som servetris i tre månader, den första tiden hon bodde i new york. Pengarna räkte inte att betala hyran, så hon var tvungen att leta upp något ställe hon kunde bo. Sen plötsligt gick hon ensam runt i new york, hon fick syn på en gammal dansstudio som ingen använde. Hon gick till en firma som låg nära huset, de sa att det var ingenting att ha, att ingen ägde det. Hon tog chansen och bodde där, sökte tillstånd och fick rätten till att äga det. Det kostade inte något för huset, men elen var jobbig och vatten räkningarna. En dag runt Januari månad, låg en tjej vid trappan när Angi kom hem efter skolan. Hon var nästan medvetslös, Angi tog in henne lade henne på soffan som hon hade köpt från secondhand. Hon försökte få liv i henne, tog henne till akuten. På akuten sa dem att hon h behövde vara kvar några dagar. Angi tittade till henne varje dag efter skolan, pratade med henne, fick reda på hur hon hade hammnat där. Att hon hade ingenstans att ta vägen sen när hon blev utsläpt från sjukhuset. Angi sa att hon kunde bo hos henne ett tag. Det gjorde det, sedan kom det fler människor, det var människor jag lärt känna i mitt college som hade blivit utslängda av sina föreldrar, sedan var det folk som hade fått reda på att jag hade plats och frågade om de kunde vara hos Angi,hon bara nickade och sa, har du en anledning får du bo hos mig, har du inte det så nej. De flesta hade det inte, men sen kom Angi på idén att öppna ett hem för kvinnor med problem. Hon kunde hjälpa dem, hon kunde lyssna till deras problem, hon kunde erbjuda dem tak över huvudet, bara de lovade henne att de skulle skaffa jobb, och känna in egna pengar så de kunde flytta sen.

Nu så står hon här, drömmer sig bort om hur hon kom på idén, hur lycklig hon är. Hur glad hon är att hon läser psykologi, och kan hjälpa dessa kvinnor. Hon klarar av att betala räkningarna tack vare dem, men de betalar en yterst liten summa. Den är nästan bara för maten. De flesta brukar hjälpa till med lite pengar genom att vi går ut på gator och torg och säljer hemma gjorda saker, det får de in mycket på. Angi har en regel, inga pengar på smutsigt vis, alltså inte sälja knark, sälja sin kropp för pengar och inte stjäla för att få ihop det. Här ska man jobba, och öka självkänslan var meningen.
Angi tittar ut, det är någon vid gården som gråter, hon kan inte riktigt se vem det är. Ska hon vara ärlig orkade hon inte bry sig just vid det tillfället. Hon gick ner ändå, det var Sofie.K. Det var vanligt att de grät, de var vanligt att de gömmde räddslan, det var vanilgt med många saker här, kvinnor är så olika.
- Hur är det, sa Angi och titta på henne
- Inget, sa hon och torkade tårarna från hennes vita ansikte
- Är du säker? frågade Angi
Hon nickade och tittade ner i marken.
- Vill du ha något? Jag måste upp och hålla på lite med min läxa tills imorrn, sa Angi och vände blicken mot dörren.
- Han ringde mig..., sa hon
-Vem ringde dig?, frågade Angi chockat
- Han ringde mig, han ringde mig med dolt nummer, trodde det var min bror, han brukar ringa med dolt nummer, så jag svarade. Det var inte meningen,sa hon med gråten ändå upp till öronen
- Vem ringde?, frågade Angi ännu en gång
- Han sa att om jag inte jobbade åt honom, skulle han anmäla mig till polisen för vad jag hade gjort., sa hon och grät

- Vem ringde?, frågade Angi en tredje gång
- Det var inte meningen, men jag hade inte pengar hem så jag var tvungen att behålla lite av dagens vinst, jag lixom var tvungen, han sa att han sket i det. Han sa att det var lika mycket stöld som att ta från kassan., hon bara grät och titta ner i backen.
-Vem ring...
- Jag måste tillbaka, jag kan inte vara kvar här. Han kommer änmäla mig annars. Då kommer jag aldrig kunna bli doctor. Det är min drömm, och jag har jobbat så hårt, sa hon helt förtvivlat
- Var det chefen?,sa Angi som hade redan listat ut det från början.
- Det var den fula, äckliga chefen jag har, det var han som ringde Angi det var han, och jag måste jobba åt han.Snälla låt mig gå, Angi snälla, grät hon
- Jag låter dig inte gå tillbaks till han, det vet du, sa jag och höll om henne
- Hur ska jag göra då tycker du? Ska jag sitta här och låta min drömmar krossas,och jag kan inte anmäla han, han har bevis på att jag har stulit, jag har inge bevis på att han nästan har våldtagit mig, ingen kommer tro mig, sa hon och bara grät.
- Han kan inte göra så, det vet du väll,sa Angi och började nästan låta förbannad
- Jo, det kan han. Jag lovar dig det kan han!
Angi tittade ner i marken, hon kände hur det rörde sig av ilska i hennes huvud. Att en man kan ha så mycket makt, att en man ska ta över en flickas liv bara med några ord och ett benlöst organ. Som går att få igång med bara en blik, en man patetisk, med andra ord.
-Ge mig hans nummer, sa Angi snabbt
- Nej, du får inte prata med honom, sa Sofie och blev rädd
- Var inte rädd, jag vet vad jag gör, sa Angi
- Nej, det gör du inte, du vet inte vad du ger dig in på, genom att bara lyssna på hans röst, sa Sofie
- Tro mig, du är inte den första med ett sånt här problem, sa Angi och ljög, det var aldrig någon som ringde upp dem, de hade glömmt bort dem och skaffat sig nya strippor.Sofie var nog en bra, någon han fick in massor med pengar av. Angi visste att hon ändå var tvungen att ge henne lite tryghet.
- Ge mig nummret nu, sa Angi och titta in i Sofies ögon
Sofie tog tag i mobilen,leta upp i kontakter " Miles Varsé" tog hon fram.
Angi hämtade telefonen ringde upp numret. En mörk stämma svarade i andra änden, en sådan stämma som fick en att rysa en bit av rädsla.

- Ja, Varsé, sa den mörka stämman
- Goddag,sa Angi stadigt
- Vem pratar jag med, sa den mörka stämman, nu lät han nästan trevlig
- Jag heter Angi, jag är en vän till Sofie, sa Angi tyst i luren
- Vem sofie?,frågade han
- Sofie Karlsson,sa Angi
- Hon är inte här nu, sa han och lät lite besvärad
- Nej, jag vet det, Jag vill prata om henne,och vad du har hotat henne med, sa Angi nu starkt i luren
- Vad har den lilla rödhåriga saken sagt nu då, sa han nästan med skratt i halsen.
Angi berättade vad hon hade berättat, han nekade inte, bara suckade och sa att hon får skylla sig själv. Hon var tvungen att veta vad det gick utpå i den här branshen.
Angi svarade att hon inte kunde komma tillbaka, då sa han om hon kan hitta någon annan att jobba för han då skulle hon slippa, men annars får hon skylla sig själv.
- Det är bara absurt, svarade Angi med raseri i rösten
- Hon får skylla sig själv, en ny till imorgon, så får hon gå fri, jag har inte tid att hitta en ny, sa han och lät belåten med sig själv.
- Du kommer inte vinna det här, sa Angi och lät förbannad
- Imorgon hos mig kl 19.00, eller så är hon hos polisen 20.00,sa han och trummade lite på luren så man hörde det.
- Meh...
-Imorgon 19.00,sa han och la på
Angi slänge telefonen på marken, hon kände sig förvirrad. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon är bara 18 år. Det gör inget, man får göra mistag. Nej, det får man inte, jo det får man, nej det får man inte. Jo, nej , jo nej. Huvudet på Angi lät såhär
"ska jag hitta någon annan att ta hennes plats, nej det kan jag inte" "ska hon gå tillbaka till han då, nej, han kanske våldtar henne igen" "ska hon åka in i fängelse?"
Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon grubblade och grubblade. Hon sa till sig själv att hon skulle gå ner dit imorgon själv, och försöka övertala honom, sedan se vad som händer.

Hon sov inte bra den natten, hon gjorde inte morgonjumpan på det sätt hon brukade. Hon åt inte frukost, hon pratade inte med Sofie, för tänk om polisen skulle komma nu och ta henne om hennes plan inte skulle funka, hur skulle hon säga det till henne, hur skulle hon förbereda sig? Hon höll sig inne på rummet till klockan var 18.00. Hon tog en taxi ner mot strippsalen. Hon hade aldrig varit där förut. Hon gick in, tittade runt. Det luktade unket, alkohol och en blandning av svett och old spice. Det var inte många män där, nästan inga. Flickorna var på plats, endel tränade på stångarna. Angi gick bara förbi, sen såg hon en dörr med skylten
"your master" hon antog att det var Miles. Angi stod där, i sina klackar med den fina knä långa kläningen med ett brettskärp. Hon älskade kläder, och var väldigt mode medveten, och såg sig själv i en spegel som var bredvid dörren. Hon hann inte knacka förens en kille runt 20 års åldern öppna dörren, han bara stirra på mig.Han skakade lite på huvudet, och tittade på Miles.
Miles var inte så ful som Angi trott. Han var lång, välbygd, hade en mellan näsa, han såg ut som kent, han i Barbie. Han sa åt Angi att sätta sig ner.Han frågade om hon var den nta strippan. När Angi försökte förklara för honom att hon inte var det, och att de inte hittat någon att bli det, lyfte han luren och slog 11...hon försökte igen att övertala han. Det gick inte alls bra, hon stälde sig upp. Han tittade på henne, granskade henne upp och ner. Han ropade på någon, det var den där killen som hade öppnat dörren. Han kom in viskade något i hans öra, han tittade lite på Angi. Han bara skakade och gick emot Angi, Angi stod blick stilla. Han började ta måtten på hennes bröst. Hon kände hans händer över hennes bröst, det var längesedan någon hade rört dem, smekt dem. Hon kommer inte ihåg senast. På college festen kanske, för ett år sen. Hon kände att han var stark, hon bara stod där, hon visste vad lösningen var, hon var tvungen att jobba. Vad än som hände, hon var tvungen att jobba.