Det är som ett ärr som ska gå upp.
Nu gör det verkligen ont...
Jag fattar inte, är det så man ska känna.
Jag känner mig helt ensam, som en tår som slår ett vått hårstrå
Det är en tår, inte ett vatten
Jag vill verkligen bara sluta kämpa ibland, men jag får inte, och jag hatar det.
Hade lust att bara släppa allt nu, verkligen bara släppa allt.
Sådär så mina axlar inte känns tunga, så att jag känner att jag igentligen kan stå på mina fötter igen
Jag vill verkligen släppa allt, inget som händer är bra
Jag är känslolös, kall, idiotisk, förfärlig och mager i mina tankar.
Jag måste bara försvinna, en minut en sekund sådär så jag vet att mina fötter orkar bära mig igen
Nu är jag vägen mot det svarta, vägen emot att släppa vänster pulsen i dina händer.
Jag vill att mina fötter bär mig igen, snälla bär mig igen!
För ibland, ja ibland svider det...