”Han tvekade med ord, hans tvekande tog aldrig slut.
Han band sina ögon så att han slapp titta ut.
Hon var så vacker att solen tittade snett. Han var så förälskad så han kunde dö rätt och slätt.
Hans ögon var hans fiende, hans stora förakt, slutade han se skulle sjukan då sluta snabbt?

Hennes lukt gav han rysningar, hennes doft kunde ta död . Hon luktade som tusen rosor i överflöd. Han slutade lukta, han kunde ej få.
Slutade han lukta skulle sjukan gå över då?

Hennes röst den var ljuvlig, hennes ton var underbar.
Sången som hon sjöng var älskad, så vacker och så klar.
Han slutade höra, han lock för öronen la.
Skulle änglar sluta sjunga? Skulle sjukan lägga av?
Hon var osynlig, endast i tanken dock. Hur skulle man glömma? Var kärleken alltid så tung och tjock. Han var blind döv och ingen lukt kvar.
Han kunde ej sluta älska hennes närhet var kvar. ”